Ensam

”…dock hade jag observerat att man icke log så snabbt som förr och att man iakttog en viss försiktighet i tal. Man hade upptäckt det talade ordets kraft och värde. Livet hade visserligen icke gjort omdömet mildare, men klokheten hade slutligen lärt en, att man fick igen alla sina ord; och man hade därjämte insett, att människorna icke gingo på hela toner utan att man även måste använda halvtonerna…”

Så skriver Strindberg klarsynt i boken Ensam. Han fångar det bra. Med åren kommer den där eftertänksamheten innan någon går i svaromål. Livet är inte svart och vitt, och inte heller människornas motiv och syften. En så komplex varelse som en människa kan inte sorteras in i fack. Det finns för mycket. Halvtonerna måste fram.

Ensam handlar om en författare som efter en viss tid på landsbygden återvänder till staden där han är född. Han har ingen direkt familj, inga vänner, inga förpliktelser utom sitt makliga dagliga bestyr med sitt arbete. Han träffar de gamla vännerna, men det klaffar inte längre. Tidens gång har dragit sönder vänskapens band och förutom de avlägsna minnena, finns det inte längre något som egentligen sammanbinder dem. Minnen som, förövrigt, är svårplacerade i tidsskalan.

Istället blir han ensam. Han gör sig ett hem i ensamheten. Han vill inte äga något, ”ty då är man icke fri”. Att inte äga något men att veta att man kan om man bara vill, det är, enligt honom, slutligen friheten.

Det är slående hur Strindberg målar denna man som, trots allt, går ur det hela rakryggad. Han lyckas föra sitt fartyg i hamn, genomlider stormen och kan slutligen glädjas åt andras lycka.

Om läsandets natur

Kerstin Ekman yppade kloka ord om läsandet i ett seminarium under fredagen på Bokmässan. Sammanslaget i en kärnfull mening var budskapet: ”Läs noga, och läs om”. Det är intressanta ord i en tid då vi, bokstavligt talat, plöjer oss igenom mängder av litteratur. Det är min absoluta övertygelse att många läser alldeles för fort för att egentligen greppa vad det är de läser.

Men samtidigt är Ekmans råd omöjliga. Åtmistone om man ser till studie- och arbetslivet. Det går inte att läsa en kurslitteratur som omfattar flera hundra sidor per veckan noga, och dessutom att läsa om den.

Men främst riktar sig Ekman givetvis till det skönlitterära, eller annan litteratur som läses för njutning eller av intresse och då tid även ges till själva läsningen. Därmed gäller det att välja böcker med omsorg, och att vara restriktiv i processen. De riktigt bra böckerna går att läsa många gånger. Det finns ofta en underliggande kontext i god litteratur, det gäller samtliga genrer, och för att hitta den krävs omläsningar.

Det gäller att markera, anteckna och undersöka. Genomtränga texten och hitta dess innersta kärna, dess kontur, dess arche.

Ärret efter drömmen

Bokmässan är i full gång på Svenska Mässan i Göteborg, och besökare trängs bland författare och kulturskribenter. I dag öppnades även portarna för allmänheten, vilket märktes mer än väl. Det stora mässgolvet fylldes upp snabbt. Syret var knappt på nedervåningen under fredagens eftermiddagstimmar.

En av författarnamnen bland fredagens seminarier var Horace Engdahl, nyligen nedstigen från ansvaret som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Men rollen som akademiledamot, bör rimligtvis hållas åtskild från den som privat skriftskapare. En skiljelinje bör dras mellan essäisten samt kritikern Horace Engdahl, och akademiledamoten. Därav är motivet svårgripbart när det kommer till titeln på förmiddagens seminarium: ”På stol nummer 17”. För vad har Svenska Akademien med det hela att göra? En fråga som även Engdahl verkade ställa sig.

Emellertid kom seminariet inte alls att handla om Engdahls roll som ledamot i Svenska Akademien. Istället handladet det om den nyutkomna essäsamlingen ”Ärret efter drömmen”, som innehåller essäer och artiklar publicerade i diverse kulturtidskrifter o.dyl. under åren 1989-2004. Engdahl har gått ner i arkiven, undersökt och sållat. Bland skrifterna har han lyckats utmönstra dessa särskilda essäer och artiklar som tillsammans, trots sina disparata lägen i både ämne och tid, formar någon sorts sammanhållning.

Essäformen är märkligt nog relativt ovanlig i Sverige, och inte i vidare mån omfamnad av vare sig läsare eller redaktörer. Varför, är svårt att riktigt svara på. Kanske beror det på essäformens beskaffenhet. Att den anses och upplevs som svår, ogripbar och distanserad. Essän är på så vis någon sorts motpol till den alltid så populära romanen.

På den punkten, berättar Engdahl, att drömmen om att skriva den stora romanen, varken finns eller har någonsin funnits hos honom. I själva verket, tycker han, är det synnerligen märkligt att föreställningen om att ingen är en riktigt författare förens den första romanen är skriven, delas av många i dag. Själv framhåller Engdahl essäistiken som en av de stora litterära formerna. En sådan position har essän också på många platser. Exempelvis i Frankrike, där den genom åren kommit att bli väl förankrad i litteraturen och har en stark ställning som litteraturform. Likaså gäller i Tyskland. Så kommer må hända naturligt, då landet som bekant är essäns vagga genom ursprungsmannen Michel de Montaigne.

Från Montaigne har essäistiken vandrat, ändrats och utvecklats. Ofta beskrivs själva ordet essä, som analogt med ordet försök, med att försöka. Den beskrivningen träffar inte riktigt rätt menar Horace Engdahl. Ett betydligt bättre ord i sammanhanget, är prövning. Essäisten prövar sitt ämne i olika dager, olika rum och ur olika perspektiv.

Arbetet med att skriva essäerna är kostsamt. Ofta börjar det med specifika meningar, vilka senare används som fundament för fortsättning. Det är ett tidskrävande arbete, i synnerhet att skriva de längre essäerna.

En signifikant del av essäistens arbete är exkluderingen av jaget. Det är inte essäistens uppdrag att tala om sig själv. Ordet jag återfinns endast på ett fåtal ställen i boken. För trots att essän i sitt format bygger på en viss subjektivitet, får den aldrig övergå till självspegling.

Under de år som essäerna omfattar, d.v.s. mer eller mindre de senaste tjugo åren, har en stor förändring ägt rum i litteratur- och kulturklimatet. I slutet av 1980-talet frodades ännu kulturskrifterna. Detta i kontrast med klimatet i början av 2000-talet, då dessa gick mot sin undergång medan en ny hotande arena stod i startgropen; Internet och bloggvärlden. Denna ”bloggosfär”, vars innehåll i huvudsak är grundad i någon sorts amatörism, har medfört ett märkligt oöverskådligt litteratur- och kulturklimat. ”Vart har egentligen alla intellektuella tagit vägen?” frågar sig Engdahl.

Men det föreligger knappast en dikotomi mellan intellektualiteten och bloggosfären. Rimligtvis borde även bloggosfären inkludera en hel del intellektuella, om än kanske inte i övervägande del? Vad som egentligen menas med en intellektuell och intellektualitet är också relevant, men ingalunda klart, i sammanhanget. ”Den intellektuella publiken är skingrad”, skriver Engdahl, ”kanske inte försvagad men svårare att urskilja”.

Kanske kan då ”Ärret efter drömmen” sammansluta denna skingrade grupp människor. Ämnena som essäerna hanterar är sällan lätta, och kräver engagemang från läsarens sida. Men så är fallet med all god litteratur.

Engdahl beskriver avslutningsvis bakgrunden till titeln. Det finns en kritisk tidpunkt då en gemensam dröm, eller en gemensam drömvärld för den delen, blir så stor, så upphöjd och så stark att den tillslut inte går att genomföra. Så är drömmen till sin natur. Drömmen faller, men likväl försvinner den inte. Den lämnar ett märke, en markör, den lämnar ett ärr efter sig. Frågan är då hur ärret skall granskas, uppfattas och vårdas. Skall det överhuvudtaget vårdas? Är det ett tecken på läkelseprocess eller smärta? Eller markerar det kanske övergången mellan det flydda klimatet och det nuvarande?

Vinterkylan

För lite sömn. För många sidor att läsa. För mycket som står i vägen.

Det var kallt i dag. Kylan, trängde inåt. In genom pannloben. In i själen. Göteborgs snåriga innerstadsgator, klädda med is. De verkade aldrig ta slut. Människor jag mötte var märkbart påverkade. De hukade för vinden, gick med huvudena sänkta och tittade sällan upp. Kylan lamslog dem. Den lamslog hela staden. Lamslog oss alla.

Kylan, så karaktäristisk för Sverige. Kanske också för vår tid? Samma vinterkyla som tog död på Descartes i Stockholm, den där ödesdigra februaridagen 1650. Det är drygt 350 år sedan nu. Jag läser hans texter i kväll.

Stjärnorna och planeterna har tågat upp. Venus lyser starkt.

Om nätterna

När Kafka skrev skrev han fort. Han skrev inte långsamt. Hans skapande var varken strukturerat eller planerat. Kafka skrev fort.

Om nätterna glödde hans skrivmaskins bokstavsbrickor likt ett brinnande meteoritregn.

Pinter

Harold Pinter är död. Livet har sin gång. Universums stjärnor kommer att explodera i supernovor. Antingen det eller sakta krympa samman, till små döende dvärgstjärnor med avtagande ljusstyrka. Så är det för stjärnorna. Likväl också för oss.

Jag har inte läst mycket av Pinter. Några dramer är vad jag har hunnit med. När Göteborgs stadsteater satte upp pjäsen “Aska“, efter att Pinter tilldelats nobelpriset i litteratur 2005, var jag där. Den spelades på den lilla scenen. En avlång sådan, intim och med bekväma stolar.

Dramat kretsar kring två personer och deras samtal en sen sommarkväll. Det är dialogen som är huvudmomentet i Pinters verk och likaså även här. Karaktärerna i ”Aska” är oklara. Det är en kvinna och en man. Kanske är de älskare, kanske är de gifta, kanske är de bara vänner eller möjligtvis fiender?

I dialogen målar Pinter upp ett porträtt av den psykiskt sargade kvinnan Rebecca. Hon jagas av minnen. Minnen från en fjärran tid långt borta. Bilder av godsvagnar och tågräls. Minnesbilder av hur någon sliter barn ur deras mödrars händer vid perrongen. Sammankoppling med förintelsen är slående och givetvis avsiktlig.

Men vem är egentligen denna kvinna? Och vem är mannen som hon samtalar med? Vilken roll spelar han i händelserna? Allt är mycket oklart. Klart är dock att Rebecca förlorar sig själv i minnena. Hon går från att vara betraktare till att vara deltagare och då är det hon själv som hotad förs fram över plattformen. Tätt intill sig har hon ett litet barn. Någon sliter det ur hennes händer.

Jag tyckte att enaktaren var intressant. På samma gång skrämmande, som ett ilande av hopplöshet och själssmärta som, likt en envis fläck, inte ville gå bort. Jag minns att jag efteråt skyndade hem genom natten. Jag kastade ett antal gånger blicken över axeln, men det var aldrig någonting där. Vad var jag rädd för? Fanns det något där i mörkret? Var jag ens rädd? Allt är oklart. Att Harold Pinter var en mästerlig dramatiker däremot, det är ett faktum.

Le Clézios nobelföreläsning

Jean-Marie Gustave Le Clézio, nobelpristagare i litteratur, höll på söndagen, den sjunde december, sin nobelföreläsning i Stockholm. Den hölls på franska, med Le Clézios ringande, nästan sånglika uttal och frasering. Ett utmärkt tal vars struktur och uppbyggnad författaren noga tagit hänsyn till. Den inledande frågan ”Varför skriver man?” ekar genom hela talet och likväl ett citat av Stig Dagerman. Ett citat om skrivandets paradox. Att författaren som vill skriva för de som hungrar, finner att de enda som har ro att ta åt sig av hans ord är de mätta.

Vidare beskriver han sitt eget svar på den inledande frågan, anledningen till varför han själv började skriva. Den händelse som startade hans litterära verksamhet var, utan tvekan när han minns tillbaka, kriget. Kriget vars händelser och förlopp så utförligt har beskrivits i oräkneliga böcker och magasin. Kriget vars triumfer och nederlag om och om igen har tragglats i skolorna. Kriget med dess långa fältparad och strategi.

Men det var inte det kriget som drabbade och påverkade Le Clézio. Nej, på plats märktes inte den historiska vändpunkt som andra världskriget, i efterhand, skulle komma att bli. På plats artade sig händelserna annorlunda. Det som inspirerade och startade hans skrivprocess var hungern, de smärtor som civilbefolkningen tvingades utstå och däribland särskilt barnen. ”Vi var hungriga, rädda och vi frös”, beskriver han, ”mera än så var det inte”.

Flykten undan tillvaron och oron, de minerade lekplatserna, var berättelserna och berättandet. Le Clézio nämner uppslagsverk som den enda källa till litteratur som fanns och genom dessa skapade han sig en bild av världen. Även hans mormors berättarglädje erbjöd möjlighet att fly.

Le Clézio återkommer till Dagerman och ”paradoxernas skog” vilket denne kallade skrivandet. En plats varifrån rymning ej får ske. Det är där som författaren bygger sitt hem, där skapandet sker och där utforskningen måste börja.

Författaren är idag inte i stånd att förändra världen. Det är författaren medveten om. Inte heller är han eller hon i stånd att förändra hur livet levs till det bättre. Det enda författaren är, kan och vill vara; är ett vittne. Endast ett vittne, vars största stunder är när han eller hon tvingas in i den rollen. Skrivandet är ett vittnande. Författaren utforskar skogen som har slutit sig kring honom eller henne. Letar bakom varje sten, söker efter varje träd och betraktar varje molnslöja.

I denna snåriga vandring och upptäcktsfärd hittar författaren en vän, ensamheten. Ensamheten med vilken han eller hon kan vara lycklig. För skrivandet är ett ensamt verk. Framför LCD-skärmens vita flimmer, i det dova skenet från fotogenlampan eller från lägereldens sprakande. Där vittnar han eller hon ensam. Men det är ingen fullt glädjespirande lycka. Det är en blandning, ett hopkok av smärta och njutning, ett sviktande surr i sin balans.

Skogen är svår, men nödvändig. Den är ofrånkomlig, oundviklig. Det är en skog av paradoxer. Den påminner om både den ändlösa öknen och de oändliga haven. Havet och öknarna där varje ny sandvåg, varje ny krusning på vattenytan är den samma som den föregående. En märklig monotoni, ett återfödande av situationer. Det är en tillvaro som ofta är djupt fientlig.

Redskapet som författaren har med sig, för att tackla detta, är språket. Språket är instrumentet genom vilket han eller hon kan tolka världen. Det är genom det som skogen kan kartläggas. Le Clézio utnämner språket till ”mänsklighetens mest fantastiska uppfinning”. Genom den är alla lika. Det är från den som allt annat är staplat: vetenskapen, kärleken, rättsväsendet, konsten. Författaren är i sin tur dess väktare. Författaren befinner sig i dess tjänst. En symbios där författarens uppgift är att få språket att leva, att förfina det i detaljer och nyanser som passar in i världsutvecklingen.

Le Clézio avslutar genom att beskriva olika skogar och öknar han själv skådat. Den tid då han levde med indianer i regnskogen där Nord- och Sydamerika möts. De uttryck och autentiska konstskatter han där fann. Kvinnan, Elvira, vars artisteri och uttryck gav honom en av hans starkaste konstupplevelser. Detta, tusentals mil från litteraturens hemvist.

Det är till henne som han tillägnar priset. Till henne och till alla andra författare som gått vid hans sida, som han har levt genom och med. Framförallt tillägnar Le Clézio kanske dock priset, till barnet. Barnet som han såg i regnskogen, försjunken i en boks magiska värld. Barnet som han själv var, i efterkrigstidens svarta år av oro och hunger. Barnet som är framtiden. Vår allas framtid.