Diamant på andra sidan havet

The New Yorker skriver fint om Anna Ternheim. Hon spelar med Thåström och Wadling på några ställen i sommar, och sedan spelar hon solo på Slussens Pensionat i juli. De solospelningarna brukar vara riktiga höjdare!

Jag minns första gången jag såg henne. Helt klädd i svart. Hon spelade No Subtle Men ensam. Det har blivit ett antal konserter sedan dess.

My Death

”My death waits there, between your thighs. Your cold fingers, will close my eyes” Bowies röst ekar i auditoriumet. Låten är en översättning av Brels La Mort. Den spelades bl.a. på sista konserten av Ziggy Stardust turnén. De hade inte spelat den på länge. Men den kvällen, när han begravde Ziggy, skulle den helt enkelt vara med.

Inramningen är i sin enkelhet elegant. Den ensamma gitarren, den sparsamt spelade flygeln och Bowies iskalla röst. Därtill kommer orden. Orden som vinterträdgårdar, där var och en av oss kan ströva. Ord där vi känner igen oss, hos vilka vi kan dra paralleller och se samband. Ord av rädsla, av vemod men även av insikt. Insikt om att tidpunkten kommer att komma då dödens kalla hand, vördnadsfullt, sveper sin slöja över oss.