Om läsandets natur

Kerstin Ekman yppade kloka ord om läsandet i ett seminarium under fredagen på Bokmässan. Sammanslaget i en kärnfull mening var budskapet: ”Läs noga, och läs om”. Det är intressanta ord i en tid då vi, bokstavligt talat, plöjer oss igenom mängder av litteratur. Det är min absoluta övertygelse att många läser alldeles för fort för att egentligen greppa vad det är de läser.

Men samtidigt är Ekmans råd omöjliga. Åtmistone om man ser till studie- och arbetslivet. Det går inte att läsa en kurslitteratur som omfattar flera hundra sidor per veckan noga, och dessutom att läsa om den.

Men främst riktar sig Ekman givetvis till det skönlitterära, eller annan litteratur som läses för njutning eller av intresse och då tid även ges till själva läsningen. Därmed gäller det att välja böcker med omsorg, och att vara restriktiv i processen. De riktigt bra böckerna går att läsa många gånger. Det finns ofta en underliggande kontext i god litteratur, det gäller samtliga genrer, och för att hitta den krävs omläsningar.

Det gäller att markera, anteckna och undersöka. Genomtränga texten och hitta dess innersta kärna, dess kontur, dess arche.

Ärret efter drömmen

Bokmässan är i full gång på Svenska Mässan i Göteborg, och besökare trängs bland författare och kulturskribenter. I dag öppnades även portarna för allmänheten, vilket märktes mer än väl. Det stora mässgolvet fylldes upp snabbt. Syret var knappt på nedervåningen under fredagens eftermiddagstimmar.

En av författarnamnen bland fredagens seminarier var Horace Engdahl, nyligen nedstigen från ansvaret som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Men rollen som akademiledamot, bör rimligtvis hållas åtskild från den som privat skriftskapare. En skiljelinje bör dras mellan essäisten samt kritikern Horace Engdahl, och akademiledamoten. Därav är motivet svårgripbart när det kommer till titeln på förmiddagens seminarium: ”På stol nummer 17”. För vad har Svenska Akademien med det hela att göra? En fråga som även Engdahl verkade ställa sig.

Emellertid kom seminariet inte alls att handla om Engdahls roll som ledamot i Svenska Akademien. Istället handladet det om den nyutkomna essäsamlingen ”Ärret efter drömmen”, som innehåller essäer och artiklar publicerade i diverse kulturtidskrifter o.dyl. under åren 1989-2004. Engdahl har gått ner i arkiven, undersökt och sållat. Bland skrifterna har han lyckats utmönstra dessa särskilda essäer och artiklar som tillsammans, trots sina disparata lägen i både ämne och tid, formar någon sorts sammanhållning.

Essäformen är märkligt nog relativt ovanlig i Sverige, och inte i vidare mån omfamnad av vare sig läsare eller redaktörer. Varför, är svårt att riktigt svara på. Kanske beror det på essäformens beskaffenhet. Att den anses och upplevs som svår, ogripbar och distanserad. Essän är på så vis någon sorts motpol till den alltid så populära romanen.

På den punkten, berättar Engdahl, att drömmen om att skriva den stora romanen, varken finns eller har någonsin funnits hos honom. I själva verket, tycker han, är det synnerligen märkligt att föreställningen om att ingen är en riktigt författare förens den första romanen är skriven, delas av många i dag. Själv framhåller Engdahl essäistiken som en av de stora litterära formerna. En sådan position har essän också på många platser. Exempelvis i Frankrike, där den genom åren kommit att bli väl förankrad i litteraturen och har en stark ställning som litteraturform. Likaså gäller i Tyskland. Så kommer må hända naturligt, då landet som bekant är essäns vagga genom ursprungsmannen Michel de Montaigne.

Från Montaigne har essäistiken vandrat, ändrats och utvecklats. Ofta beskrivs själva ordet essä, som analogt med ordet försök, med att försöka. Den beskrivningen träffar inte riktigt rätt menar Horace Engdahl. Ett betydligt bättre ord i sammanhanget, är prövning. Essäisten prövar sitt ämne i olika dager, olika rum och ur olika perspektiv.

Arbetet med att skriva essäerna är kostsamt. Ofta börjar det med specifika meningar, vilka senare används som fundament för fortsättning. Det är ett tidskrävande arbete, i synnerhet att skriva de längre essäerna.

En signifikant del av essäistens arbete är exkluderingen av jaget. Det är inte essäistens uppdrag att tala om sig själv. Ordet jag återfinns endast på ett fåtal ställen i boken. För trots att essän i sitt format bygger på en viss subjektivitet, får den aldrig övergå till självspegling.

Under de år som essäerna omfattar, d.v.s. mer eller mindre de senaste tjugo åren, har en stor förändring ägt rum i litteratur- och kulturklimatet. I slutet av 1980-talet frodades ännu kulturskrifterna. Detta i kontrast med klimatet i början av 2000-talet, då dessa gick mot sin undergång medan en ny hotande arena stod i startgropen; Internet och bloggvärlden. Denna ”bloggosfär”, vars innehåll i huvudsak är grundad i någon sorts amatörism, har medfört ett märkligt oöverskådligt litteratur- och kulturklimat. ”Vart har egentligen alla intellektuella tagit vägen?” frågar sig Engdahl.

Men det föreligger knappast en dikotomi mellan intellektualiteten och bloggosfären. Rimligtvis borde även bloggosfären inkludera en hel del intellektuella, om än kanske inte i övervägande del? Vad som egentligen menas med en intellektuell och intellektualitet är också relevant, men ingalunda klart, i sammanhanget. ”Den intellektuella publiken är skingrad”, skriver Engdahl, ”kanske inte försvagad men svårare att urskilja”.

Kanske kan då ”Ärret efter drömmen” sammansluta denna skingrade grupp människor. Ämnena som essäerna hanterar är sällan lätta, och kräver engagemang från läsarens sida. Men så är fallet med all god litteratur.

Engdahl beskriver avslutningsvis bakgrunden till titeln. Det finns en kritisk tidpunkt då en gemensam dröm, eller en gemensam drömvärld för den delen, blir så stor, så upphöjd och så stark att den tillslut inte går att genomföra. Så är drömmen till sin natur. Drömmen faller, men likväl försvinner den inte. Den lämnar ett märke, en markör, den lämnar ett ärr efter sig. Frågan är då hur ärret skall granskas, uppfattas och vårdas. Skall det överhuvudtaget vårdas? Är det ett tecken på läkelseprocess eller smärta? Eller markerar det kanske övergången mellan det flydda klimatet och det nuvarande?

Osynliga murar

USA gör en sektion 421 och reser tariffer mot Kina.

Obamas beslut om handelstullar mot import av däck från Kina är oroväckande av flera skäl, och inget av dem involverar däck i någon större bemärkelse.

Att handelsrelationerna mellan världens två kanske viktigaste ekonomier tar den här vändningen, är olyckligt. Kyliga, eller rentav fientliga, relationer avseende handel tjänar i slutändan ingen part på, varken de båda länderna eller världsekonomin i övrigt.

Kina förbereder rättsliga åtgärder och överväger andra tillvägagångssätt, resning av nya tullar må tro, för att kontra handelsmässigt. Skräckscenariot är att en kontring leder in i en ond spiral där den ena muren reses efter den andra.

Att Kina reagerar och beskyller USA för protektionism är inte förvånande. Merparten var tidigare rörande överens om att sektion 421 skulle användas restriktivt, och mer som en sista utväg. Så kan knappast sägas vara fallet med de avsedda däcken. En praxis som går mot att inga extraordinära omständigheter, förutom att importen missgynnar inhemsk industri, krävs för att utnyttja sektionen lovar inte gott.

Som The Economist påpekar, uppstår en del frågetecken angående Obamas egentliga inställning till frihandel. Men det hela är må hända av mer inrikespolitisk karaktär?

Cesur

Ödet spinner sitt nät
Över undervattenreven –
Jag strandar

Augustidrömmar

De senaste veckorna har jag drömt en hel del om de döda. Familjemedlemmar, släkt och bekanta som inte längre lever dyker upp i mina drömmar. Jag vet inte varför. Jag vet inte vad det betyder. Jag vet inte hur det ska tolkas.

Något som är intressant i de här drömmarna, det är de dödas vitalitet. De verkar högst levande. De döda lever i drömmen. Det råder inga tvivel om det. De lever. De vet att de lever, och jag vet att de lever. Jag reflekterar inte över att de är döda. De lever och vi fortsätter samtalet där det slutade. Det som skulle ha sagts ifall de fått leva, det sägs nu i drömmen. Kanske nås ett avslut på det viset.

I regel är drömmarna lugna. Det är inga mardrömmar. Jag har inga mardrömmar. Känsloskiftningarna är milda. Det som händer, det sker med ro. Ett stiltjebälte i mina drömmars hav.

Gränsdragningen mellan dröm och verklighet är vid uppvaknandet vag. Jag minns att jag citerade Proust en gång när jag höll ett tal om tidsresor, och det citatet passar även i det här sammanhanget. Citatet är från början av På spaning efter den tid som flytt, och handlar om hur en människa när hon sover har tidskedjorna, åren och timmarna omkring sig i en cirkel. Vid uppvaknandet läser hon instinktivt av dem, varpå hon sorterar in sig i den aktuella situationen och den, för henne, nuvarande tiden. Processen kan emellertid skapa förvirring. Ibland går det inte att läsa av korrekt. Ibland blir det fördröjning. Något felar, och under de där sekunderna som jag inte har koll på tidskedjorna, åren och timmarna, då vet jag inte om att de döda är döda. Då är de levande.

”Jag drömde om henne ja, just det, det minns jag. Jag undrar var hon gör nu, kanske skulle jag ringa henne. Men var är jag någonstans?”

Personligen har jag aldrig upplevt att jag inte vet vem jag är när jag vaknar. På sätt och vis är det skönt. Å andra sidan vet jag inte hur det är att inte veta vem jag är. Det kanske är en givande upplevelse. Men ibland vet jag, som sagt, inte var jag är någonstans. Några konfunderande ögonblick. Jag letar i mörkret. Var är jag? Sängen känns bekant. Rösterna. Färgerna. Andetagen. Sedan, efter några sekunder, sorterar allt upp sig. De döda fortsätter att vara döda, och jag fortsätter att leva … ytterligare en dag.

Diamant på andra sidan havet

The New Yorker skriver fint om Anna Ternheim. Hon spelar med Thåström och Wadling på några ställen i sommar, och sedan spelar hon solo på Slussens Pensionat i juli. De solospelningarna brukar vara riktiga höjdare!

Jag minns första gången jag såg henne. Helt klädd i svart. Hon spelade No Subtle Men ensam. Det har blivit ett antal konserter sedan dess.

Den första drömmen

Jag drömde att jag missade, att jag inte hann och kanske lämnade. En märklig dröm. Världen var mörklagd, som London under attack. Ett rött skimmer i horisonten. Ett skimmer som inte ville dö. Senare skulle det visa sig att jag inte alls hade missat. Inte missat och inte glömt. Jag hade visserligen lämnat, men hann ändå. Jag kom precis i tid till insläpp, sprang mot främsta fållan och hittade folk jag kände. Mörkläggningen lyfte.

Varför? För många konserter kanske, för mycket filosofi?

EU-valet i backspegeln

Att valet till europaparlamentet ägt rum verkar ha gått merparten av svenskarna förbi. Det åtminstone att tyda av det usla valresultatet på 45,53 procent, som trots det ändå är en ökning med dryg 7,5 procent sedan förra valet. Att så många inte röstar är ett problem!

Det hela är ganska enkelt. Om vi vill leva i en demokrati, då får vi också se till att jobba för att demokratin upprätthålls. Att rösta i val är ett utmärkt sätt att göra det. Gillar man inte EU, då kan man rösta på ett EU-kritiskt parti eller rösta blankt. Men att inte rösta alls, det är inget annat än ett förslappat svek gentemot de som en gång försäkrade demokratin. Att inte rösta alls, det är att rösta emot demokratin. Det är att rösta för diktatur.

Själva valet då? Enfrågepartier, som bekant, tenderar att komma och gå. Det här valet kom Piratpartiet, som seglar in som en av valets stora vinnare med drygt 7 procent av rösterna. Detta baserat endast på en enda fråga, utan någon som helst politik i övrigt. De två andra vinnarna är Folkpartiet och Miljöpartiet. Folkpartiets uppgång kan givetvis förklaras av Marit Paulsens kandidatur. Den mest stabila, säkra och övertygande kandidaten var också Marit Paulsen. Hon var klart och tydligt profilerad, med argumenten och tonen på rätta stället. Miljöpartiets framgångar kan nog främst förklaras av ett ökat intresse för miljö, kombinerat med deras väl genomförda kampanj. Framförallt i Stockholm var Miljöpartiets kampanj överlägsen. Att de har tagit sitt förnuft till fånga och vänt i EU-frågan skadar inte heller.

De stora förlorarna var Junilistan och Vänsterpartiet. Junilistans nedgång stödjer tesen att enfrågepartier kommer och går. Vänsterpartiet har jag inte sett någonting av alls, förutom i tv-sända debatter. Främst ses de debatterna av de som är intresserade av politik. För att nå den andra delen av befolkningen krävs att man når ut på annat vis.

Sverigedemokraterna fick inte något mandat. Säkert främst eftersom Piratpartiet lockade många av deras potentiella väljare. Bra att de främlingsfientliga vindar som blåser på så många andra ställen i Europa inte drabbade Sverige denna gång.

Värt att notera är att Socialdemokraterna gör ett katastrofalt val i Stockholm. Där får S ynka 16,6 procent, och är bara tredje största parti. Moderaterna ökar sin andel inom samma län.

Mest underhållande att lyssna på under valspurten var utan tvekan Gudrun Schyman. Hon bidrog dessutom till ett, under rådande omständigheter, lysande resultat för Feministiskt initiativ som knep drygt 2 procent av rösterna. Detta trots nästan obefintligt utrymme i media. Oklarheter om huruvida det gick att rösta på dem eller inte bidrog säkerligen till ett lägre resultat än vad som hade kunnat uppnås med mer information. Kanske kommer de in i riksdagen nästa val.

EU-valet handlar främst om politiker, och inte partier. Det har kryssats som aldrig förr. De största vinnarna, borträknat Marit Paulsen som ju stod överst på Folkpartiets lista, är tveklöst Anna Maria Corazza Bildt och Alf Svensson. Båda var orättvist långt ner placerade hos respektive parti. Alf Svensson valdes kanske främst p.g.a. sin popularitet medan Anna Maria Corazza Bildt genomförde en lysande kampanj, kanske dock främst inriktad mot Stockholm.

De besvärliga vinrankorna

Att odla och framställa vin är en gammal konst. ”Redan de gamla grekerna” är ett välanvänt och bra ordspråk. Men här räcker det inte till. Vinodlingen går tillbaka långt tidigare än så.

Vid arkeologiska utgrävningar i Kaukasien, vid svarta- och kaspiska havet, har de tidigast daterade vinodlingsrelaterade fynden hittats. Främst handlar det om gamla hederliga amforor, m.a.o. vinkärl använda för förvaring. Fynden är daterade till ca 6000 – 7000 f.Kr.

Fynden står i nära kontrast med de uppskattningar som forskare gör om när vinodlingen egentligen tog fart. Själva grundförutsättningen för odlingen är bofasthet. Människan i gränstrakten mellan Europa och Asien gick från de urtida jägar- och samlarsystemen till bofasthet runt 7000 – 8000 f.Kr. I stort sett började alltså vinodlingen i och med bofastheten.

Med odlingen kom dessvärre vissa problem. Den betydande vinrankan, själva grundförutsättningen för hela odlingen, var inte lätt att handskas med. Den ranka som användes för odlingen består av han- och honplantor. Men det är bara honplantan som bär frukt. Båda blommar, men på lite olika vis.

De första odlarna fokuserade, naturligt nog, på de växter som bar de åtrådda druvorna. De flyttade rankorna till sina boplatser. Avsaknaden av hanplantor ledde dock till fruktlöshet. Pollinering sker visserligen via luft, men de båda plantorna måste befinna sig inom ett visst räckhåll från varandra. Detta kan ha lett till förvirring då druvor kom vid vissa boplatser, de som inte låg för långt borta från hanplantor, men inte vid andra trots att samma förutsättningar tycktes råda på båda platserna.

Efter ett tag knäcktes emellertid gåtan. Det kan också ha varit som så att odlarna helt enkelt flyttade till de platser där rankor redan växte, blommade och bar frukt. Det finns dessutom rankor som bär både han- och honplantor. Den som kom på idén att klippa dem blev säkerligen positivt överraskad och antagligen en aning konfunderad. Den upptäckten skedde med stor sannolikhet, som så mycket annat, av ren slump.

De inledande problemen löstes alltså i sinom tid, och där på det bördiga västliga Eurasiens slätter och höjdmarker inleddes vinodlingen. Därifrån spred den sig vidare. Som ringar på en vattenyta. Det är fascinerande.

The Cliffs at Etretat – Monet

Olja på duk, 1885