Nya gnistor i eurodebatten

Det har länge varit tyst om EMU-frågan i svenska medier, men de senaste veckorna har frågan återigen blossat upp. Röster höjs nu för att försvara eurosamarbetet, men många är också skeptiska. Även utanför media tycker jag mig märka hur diskussionen väckts till liv på nytt. På spårvagnen, i matkön och runt fikaborden pratar folk om finanskrisen och euron. Inte så få är positiva och det talas försiktigt om en ny folkomröstning. Men skulle införande av euro verkligen gynna Sverige? Och hur bra är egentligen den monetära unionen?

Det finns goda argument i båda riktningarna. Klart står dock att EMU-samarbetet i dag är förknippat med stora svårigheter. Ekonomiska skillnader mellan medlemsländerna är stora. Beslutet att släppa in ett sådant land som Grekland i samarbetet, vars ekonomiska situation ingalunda uppfyllde kraven och ett land som dessutom – minst sagt – handskades suspekt med sina nationalräkenskapsdata före inträdet, förefaller i dag synnerligen tveksamt. En valutaunion med så pass ekonomiskt disparata länder, kommer inte att fungera friktionsfritt. EMU-samarbetet tycks vara långt ifrån en optimal valutaunion.

Ytterligare en faktor som belyser det, är oron för asymmetriska störningar – d.v.s. då delar av valutaunioner befinner sig i olika konjunkturlägen men ändock är föremål för samma penningpolitik – vilken visat sig befogad. Ett tydlig exempel på det är Spanien, vilket Paul Krugman utvecklar vidare här.

Å andra sidan har EMU-samarbetet långt ifrån haft bara negativa konsekvenser. Handeln mellan euroländerna har exv. ökat mer än vad som tidigare var väntat.

För Sveriges del har ett av de mer vanliga argumenten som förts fram i favör för ett svenskt medlemskap, varit att kronan kraftigt har försvagats under krisen. Det är dock ett ganska märkligt argument om det kopplas samman med den ekonomiska utvecklingen, då det ju är den svenska kronan som de facto har hållit uppe den svenska exporten – och därmed en stor del av ekonomin – under krisen. Tack vare låga exportpriser har handeln någorlunda kunnat uppehållas.

Faktum är att Sveriges ekonomiska situation – under omständigheterna – är tämligen stark. Jämfört med flertalet länder i eurozonen som brottas med omfattande ekonomisk svårighet, så har Sverige ridit ut stormen väl.

På basis av denna utveckling tycks argumenten för ett svenskt medlemskap nu skiftat karaktär. Lars Calmfors påstår i en artikel i DN att det är rent moraliskt tveksamt för Sverige att stå utanför eurosamarbetet. Den svaga kronkursen har gett oss fördelar gentemot euroländerna, vilka inte gynnar den europeiska sammanhållningen. För ett bättre och mer enat EU är det därför viktigt att Sverige anammar det tredje steget i EMU-samarbetet, och inte enkom ser till inhemska nyttokalkyler.

Calmfors’ argument är av ett slag som åtminstone inte jag har hört i vidare omfattning tidigare. Visserligen pekar det på en grundstomme i hela EU-samarbetet, att föra medlemsländerna närmare varandra och att motverka motsättningar. Frågan är dock om det målet verkligen överväger de ekonomiska svårigheter som invånarna potentiellt kan drabbas av vid ett medlemskap.

Personligen tycker jag det är bra att frågan återigen diskuteras. En djupare förståelse för eurosamarbetet behövs mer än väl. Införande av euron i Sverige skulle säkerligen betyda ökad handel med andra euroländer och innebära bra förutsättningar för konsumenter att vidga sina vyer.

Å andra sidan går det inte att blunda för att Sverige – trots en egen svag valuta – har klarat den finansiella krisen väl. Det finns starka skäl att förhålla sig kritisk till eurosamarbetet. Dels på basis av att valutaunionen ingalunda är perfekt, dels eftersom förlusten av såväl den självständiga penningpolitiken som växelkursens dämpande effekter kan påverka den svenska ekonomin i sämre riktning än vad som är fallet med en egen valuta. Därmed är jag skeptisk till ett svenskt medlemskap i dag.