En sorts journal: betraktelser, reflektioner och åsikter om främst nyheter, kultur och politik.
Att Gudrun Schyman eldade upp 100 000 kronor i dag har väl knappast gått någon förbi. Det var väl heller inte meningen. Schyman är som vanligt säreget duktig på att dra uppmärksamhet och media till sig. Frågan är bara om all publicitet är bra publicitet.
Det tror inte jag. Att bränna sedlar är förvisso inte olagligt, men jag tycker likväl det är osmakligt att förstöra en så stor summa pengar. Som Schlingmann säger ter det sig fullständigt obegripligt.
Rut-avdragsdiskussionen är en underlig debatt!
Britta Svenssons krönika i Expressen säger det mesta om det orimliga i rut-avdragstjafset. Med ett välriktat skatteavdrag har regeringen lyckats göra en svart sektor vit – och till råga på det med ett avdrag som tycks betala sig självt.
Men oppositionen är inte nöjd – eller? Samarbetet knakar i fogarna, och disparata utspel har kommit från både socialdemokrater och miljöpartister. För vem vill egentligen stötta sig med den urbana medelklassen i storstäderna? En suspekt grupp individer som dykt upp i debatten den senaste tiden.
Just den gruppen lär spela en stor roll i valrörelsen. I synnerhet socialdemokraterna lägger stora resurser på att vinna storstadsväljare – d.v.s. den urbana medelklassen – framförallt med fokus på Stockholmsregionen. Där är användningen av rut-avdraget tämligen stor. Socialdemokraternas fiske efter röster kan mycket väl visa sig svår med nuvarande inställning. För miljöpartiet är det annorlunda. Partiet går redan bra i området, vilket insatsen i senaste EU-valet visar.
Vad är det egentligen som oppositionen vänder sig emot? Nu talas det inte längre om pigor som slavar under rika änkors piskor på Östermalm. Nej, nu talas det istället om nya jobb och företagande. Thomas Östros broderade i en chatt på SVD häromdagen fram haranger om hur hemservicesektorns jobbtillfällen är både ”bra och viktiga” men att de måste klara sig ”på egna ben”! Som Sanna Rayman häromdagen (7/3-10) påpekade på SVD:s ledarsida, låter det som traditionella högerargument.
Det enda rimliga – om socialdemokraterna är seriösa i sin kritik – vore att även avskaffa rotavdraget. Varför skulle argumenten där skifta?
Snarare är det som så att Lars Ohly och hans parti fick en fråga i hamn, och nu måste oppositionen – för att verka enad – stå fast vid beslutet och inte backa. En liten försmak på hur det lär se ut om de rödgröna vinner makten i valet!
Uppföljning i eurofrågan
Jan Björklund skulle försvara eurosamarbetet i Agenda i kväll, men valde att sätta fokus på de ekonomiska argumenten. Ett sådant försvar förefaller oklart – framförallt då Lars Ohly visste vad han pratade om.
För vilka ekonomiska argument talar egentligen för att Sverige skall ansluta sig till eurosamarbetet? Björklund drog till med påståendet att vi missar ut på handeln. Vi förlorar enligt folkpartiledaren stora summor pengar gentemot dem som befinner sig i unionen, ty vem vill skriva kontrakt över flera år när kronans värde fluktuerar?
Men vänta lite nu… Att handeln har ökat mellan samarbetsländerna är visserligen sant, men den relevanta frågan är om den ökningen skulle överväga den minskning i export som hade följt av medlemskapet. Det är den deprecierade kronan som har gjort att nettoexporten varit tämligen hög. Hade vi övergått till euron hade situationen varit annorlunda. Det går inte att ha två kakor och äta tre.
Nästa argument som Björklund för fram – för att vederlägga tesen om att euroländer drabbats extra hårt – gäller de andra länder som lidit nederlag trots att de stått utanför unionen. Det land som Björklund väljer för uppgiften är – märkligt nog – Lettland. Landet har, som bekant, lidit svåra förluster under finanskrisen. Det hjälper alltså inte att stå utanför – eller?
Nu är det ju som så att Lettland – med en trofast envetenhet – har knutit sin valuta till euron, på samma tveksamma vis som Sverige knöt kronan till ecun under de desperata försöken att upprätta den fasta växelkursen i början av 90-talet. Den lettiska valutan har därmed inte kunnat deprecieras – då hade bundenheten brustit – och exporten har därmed inte givits rum för ökning vilket annars hade varit fallet. Så att välja Lettland som ett representativt exempel på en utomstående part, är föga förtroendeingivande.
Ju längre debatten varade, desto mer började jag undra över när Björklund egentligen skulle komma till de faktiska argumenten. De argument som de facto talar för valutaunionen. Till och med Lars Ohly frågade efter dem i slutet – de s.k politiska argumenten – och först då kom en liten hint, ackompanjerat av den sedvanliga kommunistanspelande slutknorren som tycks ha blivit högerpartimässig kutym i debatter med Vänsterpartiet.
Ett uns av de politiska argumenten kom alltså först – lite vid sidan av – på slutet. Ett ökat samarbetet inom EU, menade Björklund, måste prioriteras. Så sant som det är sagt, och visst har Björklund åtminstone en poäng i debatten, det finns mycket att vinna på mer samarbete inom EU!
Men att sluta sig fram till ett svenskt medlemskap i eurosamarbetet på ekonomiska argument, menar jag är svårt. Det är istället just de politiska som det måste läggas vikt vid. Men då får man också vara beredd på att ta smällarna. Allt kokar ner till en avvägning mellan de politiska och de ekonomiska argumenten.
Att som Björklund gör, lägga vikt vid oklara ekonomiska argument, ger inte frågan den trovärdighet som den förtjänar.
Det har länge varit tyst om EMU-frågan i svenska medier, men de senaste veckorna har frågan återigen blossat upp. Röster höjs nu för att försvara eurosamarbetet, men många är också skeptiska. Även utanför media tycker jag mig märka hur diskussionen väckts till liv på nytt. På spårvagnen, i matkön och runt fikaborden pratar folk om finanskrisen och euron. Inte så få är positiva och det talas försiktigt om en ny folkomröstning. Men skulle införande av euro verkligen gynna Sverige? Och hur bra är egentligen den monetära unionen?
Det finns goda argument i båda riktningarna. Klart står dock att EMU-samarbetet i dag är förknippat med stora svårigheter. Ekonomiska skillnader mellan medlemsländerna är stora. Beslutet att släppa in ett sådant land som Grekland i samarbetet, vars ekonomiska situation ingalunda uppfyllde kraven och ett land som dessutom – minst sagt – handskades suspekt med sina nationalräkenskapsdata före inträdet, förefaller i dag synnerligen tveksamt. En valutaunion med så pass ekonomiskt disparata länder, kommer inte att fungera friktionsfritt. EMU-samarbetet tycks vara långt ifrån en optimal valutaunion.
Ytterligare en faktor som belyser det, är oron för asymmetriska störningar – d.v.s. då delar av valutaunioner befinner sig i olika konjunkturlägen men ändock är föremål för samma penningpolitik – vilken visat sig befogad. Ett tydlig exempel på det är Spanien, vilket Paul Krugman utvecklar vidare här.
Å andra sidan har EMU-samarbetet långt ifrån haft bara negativa konsekvenser. Handeln mellan euroländerna har exv. ökat mer än vad som tidigare var väntat.
För Sveriges del har ett av de mer vanliga argumenten som förts fram i favör för ett svenskt medlemskap, varit att kronan kraftigt har försvagats under krisen. Det är dock ett ganska märkligt argument om det kopplas samman med den ekonomiska utvecklingen, då det ju är den svenska kronan som de facto har hållit uppe den svenska exporten – och därmed en stor del av ekonomin – under krisen. Tack vare låga exportpriser har handeln någorlunda kunnat uppehållas.
Faktum är att Sveriges ekonomiska situation – under omständigheterna – är tämligen stark. Jämfört med flertalet länder i eurozonen som brottas med omfattande ekonomisk svårighet, så har Sverige ridit ut stormen väl.
På basis av denna utveckling tycks argumenten för ett svenskt medlemskap nu skiftat karaktär. Lars Calmfors påstår i en artikel i DN att det är rent moraliskt tveksamt för Sverige att stå utanför eurosamarbetet. Den svaga kronkursen har gett oss fördelar gentemot euroländerna, vilka inte gynnar den europeiska sammanhållningen. För ett bättre och mer enat EU är det därför viktigt att Sverige anammar det tredje steget i EMU-samarbetet, och inte enkom ser till inhemska nyttokalkyler.
Calmfors’ argument är av ett slag som åtminstone inte jag har hört i vidare omfattning tidigare. Visserligen pekar det på en grundstomme i hela EU-samarbetet, att föra medlemsländerna närmare varandra och att motverka motsättningar. Frågan är dock om det målet verkligen överväger de ekonomiska svårigheter som invånarna potentiellt kan drabbas av vid ett medlemskap.
Personligen tycker jag det är bra att frågan återigen diskuteras. En djupare förståelse för eurosamarbetet behövs mer än väl. Införande av euron i Sverige skulle säkerligen betyda ökad handel med andra euroländer och innebära bra förutsättningar för konsumenter att vidga sina vyer.
Å andra sidan går det inte att blunda för att Sverige – trots en egen svag valuta – har klarat den finansiella krisen väl. Det finns starka skäl att förhålla sig kritisk till eurosamarbetet. Dels på basis av att valutaunionen ingalunda är perfekt, dels eftersom förlusten av såväl den självständiga penningpolitiken som växelkursens dämpande effekter kan påverka den svenska ekonomin i sämre riktning än vad som är fallet med en egen valuta. Därmed är jag skeptisk till ett svenskt medlemskap i dag.
Diktaturens kreatur fortsätter med försök att statuera exempel. Förkastligt.
Snön ligger tungt över marken. Himlen är klar. Ljusgul himmel. Kallt.
I Köpenhamn fortsätter sandlådeleken. Vilka länder som tågar ut i protest i dag – återstår att se.
Och Bodil Malmsten gnistrade i Förkvälls soffa i tv4 häromdagen. Så vacker. Så elegant.
I fredags var det dags för Maria Abrahamssons sista morgonsoffa i SVT:s Gomorron Sverige. Den kommer onekligen att bli en aning blekare, trots färggladheten hos både Stig Malm och Göran Hägg.
Det är i flera år nu som samma resonerande trio avhandlat det politiska läget, varannan fredag klockan kvart i åtta på morgonen. Trots att motsättningarna stundvis har varit stora, har någon sorts respekt upprätthållits. Det förefaller tämligen unikt i sitt sammanhang.
Av förklarliga skäl – d.v.s. Maria Abrahamssons lyckade resultat i provvalet – kan hon inte sitta kvar. En riksdagsplats är inom räckhåll, och att skönja av resultatet lär det knappast bli några problem.
Inte är det illa med fler jurister i riksdagen. Det kan behövas då lagstiftandet inte sällan sviktar i kvalité. De senaste veckornas turbulens kring svårt cancersjuka som tvingas ut på arbetsmarknaden – kan tjäna som tydligt exempel på detta.
Vintermörkret har lagt sig över staden, marken glittrar och när jag vaknar i morgon kommer hela landskapet lysa vitt av frost. Det är, i mångt och mycket, fina dagar så här i början av december. Ehuru mentaliteten klingar i dissonans med de kyliga vindarna, infinner sig något slags lugn ju allt längre in i december vi kommer.
I Oslo råder liknande förhållanden. En bekant låter meddela att större delen av city är avspärrat. Det går inte att komma fram. Det går inte att på vanlig manér transportera varor till verksamheten. Omvägar får tas. Speciallösningar för hittas.
Allt för att en viss statsman är på besök. Fredspristagaren som bedriver två krig ska ta emot sitt fredspris.
Statsminister Fredrik Reinfeldt talade i morse inför en grupp studenter, mig inkluderat, från Göteborgs Universitet och Chalmers om aktuella frågor på den politiska agendan. Den rikt dekorerade, nästan sakrala, aulan i Vasaparken var fylld till bredden.
Reinfeldt höll ett sakligt, rappt och övergripande tal om huvudfrågorna i dagsläget. Dels om efterverkningarna av finanskrisen och den gränsöverskridande lagstiftningsprocess som bedrivs på EU- och, i viss mån, på världsnivå. Dels om klimathotet och diskussionerna däromkring som, om det vill sig väl, förväntas leda fram till något slags avtal i Köpenhamn senare i höst.
När det gäller finanskrisen gav Reinfeldt en snabb resumé över vad som ledde fram till kraschen. Men när det gäller tolkningar om varför, hur vi skall komma till rätta med problematiken och om krisen väl är på upphällningen eller ej så är det knivigt att uttala sig. Att sia om utvecklingen, det är lite som att beskriva Vintergatan. Det är oerhört svårt, eftersom vi befinner oss i den. Ser man till börsen har ju ekonomin redan vänt, och likadant påstår diverse spekulerare och bankmän. Men tendenserna i den reella ekonomin är inte entydiga.
Gränsöverskridande lagstiftning för att komma till bukt med problem, är kanske ingen dålig idé. Det låter lovande i teori, men att genomföra det är en annan femma. Bara på EU-nivå är det ett komplicerat pussel att lägga, med 27 olika kantbitar som måste passa in i varandra. Dessutom ställer jag mig en aning tvekande när Reinfeldt berör bonushysterin som, alltjämt på senare tid, har blivit syndabocken för hela kraschen verkar det som. Är det inte Bernie Madoff så är det bonusar! Givetvis skall det inte förekomma bonusar i statliga förlustdrabbade företag, lika lite som jag personligen anser att det skall förekomma i privata förlustdrabbade företag. Men om vi börjar lagstifta om hur bonusstrukturen skall se ut hos privata företag, då är vi ute på djupt vatten. Vad kommer då härnäst? Jakten på hög vinst och avkastning är trots allt en väsentlig drivkraft i det kapitalistiska systemet.
Det är ett system som i sig har inbyggt förekomsten av svalare perioder, där inblandat nedgångar och kriser. Det går inte att lagstifta bort framtida finansiella kriser, vilket Reinfeldt också betonar. Det kommer att komma fler krascher. Det är oundvikligt. Det är, och var, väntat.
Klimathotet, å andra sidan, är en komplicerad fråga på politisk nivå. På vetenskaplig och samhällsmässig nivå verkar alla vara, i stort sett, överens. Någonting måste hända. Någonting måste hända snabbt. På politisk toppnivå går dock arbetet långsamt. Alla har sina egna förbehåll. Jag kan ha viss förståelse för att ett land som Polen, exempelvis, inte känner en sprudlande glädje inför att begränsa sina koldioxidutsläpp, när nästan hela deras förbrukning bygger just på fossila bränslen. Samtidigt måste alla dra sin stack till strået. Eller var det tvärtom? Att Japan och Australien har tagit positioner för minskning av koldioxidanvändning, är givetvis positivt. Men både USA och Kina spelar nyckelroller för att driva ett avtal i hamn. Kanske kommer fredspriset motivera Obama till handling?
Som retoriker är Reinfeldt klart godkänd. Tonen är saklig, men ackompanjeras, inte allt för sällan, av en underton av arrogans. Det kan fungera, men det kan också fälla. Debatten mellan Palme och Fälldin i Skandinavium bör hållas i minne. Gestikuleringen är skicklig och väl synkroniserad med budskapet. Från mitt perspektiv har Reinfeldt vuxit in i rollen som statsman väl. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att finna en motsvarighet på oppositionssidan. Maria Wetterstrand skulle möjligtvis fylla rollen. Valet nästa år kommer att handla en hel del om regeringsduglighet, och där har alliansen flera ess i rockärmen. Oppositionen har högst ett.
På slutet fick statsministern en fråga om Turkiets eventuella medlemskap i EU. Budskapet från Sverige är entydigt, men i övriga EU är frågan, minst sagt, komplicerad. Frankrike har, som bekant, meddelat att en folkomröstning eventuellt kommer att hållas om beslutet. En sådan omröstning lär väl sluta något i stil med, som Reinfeldt påpekar, 98% – 2% mot medlemskapet. Frågan är väl om det franska folket verkligen är så trångsynt. Förhandlingssituationen är svår, snävig och haltande. Men vi tjänar ingenting på att hålla Turkiet utanför EU.
Vägen till ett medlemskap är dock lång. Reinfeldt nämner snusproblematiken i Sverige, men den är knappast jämförbar med de demokratiska brister som finns i Turkiet i dag. Det var nog heller inte Reinfeldts mening, snarare menade han att ett visst mått av ödmjukhet är viktig i alla typer av förhandlingar.
Men i Turkiets fall är det mycket som behöver göras. Total yttrandefrihet och ett erkännande av folkmordet på armenierna är bara två, av flera, viktiga steg mot ett medlemskap. Men att stänga dem ute är inget realistiskt alternativ. I grund och botten handlar det om vilken typ av värld vi vill leva i: en enad, eller en splittrad. Sverige, som land, kämpar för en enad, och även vi i Vasaparken att döma av de rungande applåderna efter statsministerns svar.
”…dock hade jag observerat att man icke log så snabbt som förr och att man iakttog en viss försiktighet i tal. Man hade upptäckt det talade ordets kraft och värde. Livet hade visserligen icke gjort omdömet mildare, men klokheten hade slutligen lärt en, att man fick igen alla sina ord; och man hade därjämte insett, att människorna icke gingo på hela toner utan att man även måste använda halvtonerna…”
Så skriver Strindberg klarsynt i boken Ensam. Han fångar det bra. Med åren kommer den där eftertänksamheten innan någon går i svaromål. Livet är inte svart och vitt, och inte heller människornas motiv och syften. En så komplex varelse som en människa kan inte sorteras in i fack. Det finns för mycket. Halvtonerna måste fram.
Ensam handlar om en författare som efter en viss tid på landsbygden återvänder till staden där han är född. Han har ingen direkt familj, inga vänner, inga förpliktelser utom sitt makliga dagliga bestyr med sitt arbete. Han träffar de gamla vännerna, men det klaffar inte längre. Tidens gång har dragit sönder vänskapens band och förutom de avlägsna minnena, finns det inte längre något som egentligen sammanbinder dem. Minnen som, förövrigt, är svårplacerade i tidsskalan.
Istället blir han ensam. Han gör sig ett hem i ensamheten. Han vill inte äga något, ”ty då är man icke fri”. Att inte äga något men att veta att man kan om man bara vill, det är, enligt honom, slutligen friheten.
Det är slående hur Strindberg målar denna man som, trots allt, går ur det hela rakryggad. Han lyckas föra sitt fartyg i hamn, genomlider stormen och kan slutligen glädjas åt andras lycka.
Kern 